Kanske lite som hundvalparna. De är tretton och födda under årets första dag, men tultar fortfarande omkring hellre än springer på gården. Reviret är litet, vetskapen om omvärlden begränsad till tiken, maten, gårdens sand, vattenfatet – och skuggan. Håll dej i skuggan!
Intrycken är självklart många, men det känns lugnast i trygg förvissning: jag behöver inte greppa allt under dessa första dagar. Känner mej lite som hundvalparna. Var ska man köpa frukt, hur fungerar huset, maten? Myggnätet, ska jag spruta – tog ju med en Raid hemifrån – kommer det in några typer under nätet? Det andra Nätet lockar mindre än plikten påbjuder. Jag var ju inställd på dålig uppkoppling och det är ännu sämre. Monsieur Kwassi, chefen på Villa Karo, gläntar lite på kommunikationsproblemen och kinesernas egna system i landet, men politiken, globaliseringen och allt det där ryms inte i en liten valphjärna. Inte än. Bara tanken på slavhistorian är tillräckligt för en dag. Att tala om kulturchock är understatement. Mina finska kolleger hjälper mycket, här finns en stark solidaritet. Alla är vi Den Andre i detta land, på denna kontinent.
På huvudgatan traskar kvinnor hemåt med stora fat överfyllda med småfisk. Faten är, förstås, placerade på huvudet. På ryggen guppar en liten baby inlindad i sjalen. Fisken kommer från det tredje nätet, som tiotals män i två grupper har halat iland hela förmiddagen. Arbetssången ljöd svagt ända upp till balkongen på Villan. Vinden är svagare idag, hettan mer tryckande. Håll dej i skuggan, men visst ville jag se hur de drar sitt nät. Det är långt, hundratals meter och går i en bukt ut under Guineabuktens dyningar. Några killar simmar – duktiga i det sugande dyningssvallet! – och styr bragden i vattnet, men uppe på stranden drar den stora massan – man power – i timmar in det mäktiga nätet.
Möten. Med naturen, mörkret, havets brus. (Trafiken i storstan Cotonou har ett annat brus.) Mötet med Noël av en slump på stranden igår, han tränade inför sin resa till Finland. Eller Richards improvisation och välkomsthälsning till tonerna av kora. Så många möten mellan människor.
Tacksam för denna chans, för allt det arbete så många personer har lagt ner på detta projekt, Juha och alla hans vänner. Så många stipendiater som fått uppleva allt. Och byn som tar emot oss alla. För att inte tala om personalen.
Det är ett stort fredsprojekt, tror jag efter två dagar i Benin.
Dan Henriksson,
från Grand-Popo
PS.
Ännu ett nät dyker upp, den grekiska gudinnan Moira som spinner sitt ödesnät. Hon är med oss här, men både hon och vägnätet får vänta till en annan gång.