Akasia News

Min paddels vassa blad blänker som silver

Melanie Orenius skriver från Benin:

19.09.2013
Den första veckan

Jag bestämde mig för att skriva på svenska, som är mitt modersmål, även om jag använder det förvånandsvärt lite. Orsaken är simpel: mina franska kunskaper är svaga. Och i Benin betyder det att kommunikationen mellan mig och befolkningen här fungerar på en väldigt svag nivå. Orsaken ligger också i någonting intressant som hände idag, medan vi tog en pirogue över till Heve. Det hör till att sjunga. Sjunga för att skydda och ge mod, att paddla väl och komma säkert över till andra sidan. Jag forstod förståss inte vad de franska sångerna handlade om, så jag satt tyst då jag tydligen borde ha deltagit. Genant och besvärligt. Nå väl, jag hade en egen sång som passade situationen mer än utmärkt, och den går så här:

Min paddels vassa blad blänker som silver
Hastigt som gässens flykt
Sänk, sänk och lyft
Sänk, sänk och lyft igen
Paddeln av silver
Hastigt som gässens flykt
Sänk, sänk och lyft

En vers från min (finlandsvenska) barndom, som många lär känna igen. Men det hände någonting, då jag sjöng den i takt med kanotens guppande i Mono floden. Från att känna mig totalt malplacerad och allt annat än närvarande, förstod plötsligt en del av mig att jag verkligen är där jag är; paddlar igenom en mangrov djungel och sjunger en sång vi lärde oss hur man sjunger kanon till i skolan. En så surrealistisk situation i sig.
Själen lär inte ska resa lika många kilometer i timmen som flygplan, men en del av den nådde sin destination i den stunden. För jag delade någonting.

Så nu funderar jag desperat på hur jag ska hitta mitt eget sätt att kommunicera på, mitt eget sätt att vara här och nu och dela av mig själv, i Väst Afrika. Hur ska jag hitta ett gemensamt språk som inte nödvändigtvis är verbalt? Jag väntar också på att resten av min själ ska anlända, jet-laggad och förvirrad.
Kanske jag bara övar på kanon ännu, och hänger ett slag efter i Grand-Popos takt. I vilket fall som helst kan jag redan säga, att fem veckor krympte dramatiskt i storlek så fort jag anlände i Villa Karo.

04.10.2013
Tre veckor senare

Jag har landat, och återvänt till mangroven.

Apina Orenius

Hundvalpar och olika nät

Paulas valpar

Kanske lite som hundvalparna. De är tretton och födda under årets första dag, men tultar fortfarande omkring hellre än springer på gården. Reviret är litet, vetskapen om omvärlden begränsad till tiken, maten, gårdens sand, vattenfatet – och skuggan. Håll dej i skuggan!

Intrycken är självklart många, men det känns lugnast i trygg förvissning: jag behöver inte greppa allt under dessa första dagar. Känner mej lite som hundvalparna. Var ska man köpa frukt, hur fungerar huset, maten? Myggnätet, ska jag spruta – tog ju med en Raid hemifrån – kommer det in några typer under nätet? Det andra Nätet lockar mindre än plikten påbjuder. Jag var ju inställd på dålig uppkoppling och det är ännu sämre. Monsieur Kwassi, chefen på Villa Karo, gläntar lite på kommunikationsproblemen och kinesernas egna system i landet, men politiken, globaliseringen och allt det där ryms inte i en liten valphjärna. Inte än. Bara tanken på slavhistorian är tillräckligt för en dag. Att tala om kulturchock är understatement. Mina finska kolleger hjälper mycket, här finns en stark solidaritet. Alla är vi Den Andre i detta land, på denna kontinent.

På huvudgatan traskar kvinnor hemåt med stora fat överfyllda med småfisk. Faten är, förstås, placerade på huvudet. På ryggen guppar en liten baby inlindad i sjalen. Fisken kommer från det tredje nätet, som tiotals män i två grupper har halat iland hela förmiddagen. Arbetssången ljöd svagt ända upp till balkongen på Villan. Vinden är svagare idag, hettan mer tryckande. Håll dej i skuggan, men visst ville jag se hur de drar sitt nät. Det är långt, hundratals meter och går i en bukt ut under Guineabuktens dyningar. Några killar simmar – duktiga i det sugande dyningssvallet! – och styr bragden i vattnet, men uppe på stranden drar den stora massan – man power – i timmar in det mäktiga nätet.

Möten. Med naturen, mörkret, havets brus. (Trafiken i storstan Cotonou har ett annat brus.) Mötet med Noël av en slump på stranden igår, han tränade inför sin resa till Finland. Eller Richards improvisation och välkomsthälsning till tonerna av kora. Så många möten mellan människor.

Tacksam för denna chans, för allt det arbete så många personer har lagt ner på detta projekt, Juha och alla hans vänner. Så många stipendiater som fått uppleva allt. Och byn som tar emot oss alla. För att inte tala om personalen.

Det är ett stort fredsprojekt, tror jag efter två dagar i Benin.

Dan Henriksson,

från Grand-Popo

PS.

Ännu ett nät dyker upp, den grekiska gudinnan Moira som spinner sitt ödesnät. Hon är med oss här, men både hon och vägnätet får vänta till en annan gång.